minimamman

Satte mig vid den där gamla sidan för att kolla om han som varit dum mot min lilla flicka hört av sig. Började kolla igenom dom bloggen där som uppdaterades betydligt oftare än här.
När jag läste allt så kände jag hur mycket jag älskade att skriva, hur allt bara flöt på så fort jag satte mig vid tangentbordet, hur mycket jag faktiskt saknar det nu. Hur kommer det sig att skrivar handen bara slutar brinna?

Vart tar orden vägen?

Alla dom orden man tänker så ofta, alla dom orden som faktiskt bara rinner ur sanden utan att passera en själ. Jag va duktig på att skriva det vet jag för folk stal min text, jag vet att jag fick fram fina saker för jag fick komplimanger för dom. Efter brustet hjälpa så kunde handen få kramp av allt jag knappade på tangenterna men nu för tiden, efter brustet hjärta, när jag lägger handen på tangentbordet så rör den sig inte...
Så mycket jag vill få fram men så lite jag vill erkänna...
Det är där skillnaden är. När man var yngre så kunde man berätta allt men nu har man blivit mer privat av sig. Det är synd för prata det kan hon inte så det var i texten hon kunde be om hjälp.

Saknar på nåt sätt han...
Inte Erik han utan den andra han. Varför gör jag det? Jo för det var så det var planerat. Man träffas, man blir kär, man får barn och sedan stannar man där. Tror jag saknar tryggheten mest. För det var det, man visste att när man kom hem så var familjen där. Nu när man kommer hem varannan vecka så är det bara ett tomrum. Ett eko som skriker det hon fasar mest ensamheten. Hoppas i alla fall att det är den anledningen till att hon saknar han för annars så har hon gjort sitt livs misstag.
Känns skumt att erkänna detta...

Men men en ska väl inte älta saker antar jag. En ska väl hitta lyckan någonstans. Frågan är bara var den finns. I Jason självklart men det är en annan form av lycka <3 Hon pratar om han som lyser upp en mulen dag med ett sött sms, han som håller om en i tystnad när orden inte orkar ramla ut, han som finns där om natten och ser till att ingenting sker. Han som hon dumt nog letar överallt. Men finner hon han? Nej allt hon finner är pojkar som inte är redo att bli män...


4e gången var nog din sista chans, ville bara trycka in det... Har försökt att hjälpa dig igenom allt men det finns någonting som heter ge och ta, har inte kraft nog att alltid finnas där för dig när du aldrig finns här för mig...

Men oj, nu inser hon att hon faktiskt fått skriva av sig. Konstig känsla just nu av att delat med sig men vadå, en kan väl inte vara allt för mystisk ;)


Jason sover sött och hon funderar på att göra det samma. Sov sött :)